förord från antologin Skräp-poesi 1
Ett projekt kallat skräp-poesi skulle kunna handla om utsliten, trivial eller värdelös poesi. Eller poesi – som likt skräpmat – är lättkonsumerad, snabbsmält och försvinner utan att lämna några spår. Men det här projektet ska tolkas precis tvärtom, som ett försök att dekonstruera termen skräp. Det glupska konsumtionssamhället förkastar varje dag allt fler dugliga saker och kräver hela tiden att vi byter ut gammalt mot nytt. Poeternas arbete ses ofta som dagdrivarens eller drömmarens syssla. Såväl poesi som skräp tillhör de saker som världen generellt anser vara umbärliga. Men båda fyller en funktion, som näring och hjälp åt många människor och bidrar på sitt sätt till att förändra samhälllet. Vi vill nu sammanföra skräp och poesi, den ena som stöd åt den andra och uppmärksamma såväl poeternas enträgna arbete som det material som inte tas tillvara.
Om poesin som kulturell företeelse är marginell, hamnar poesi skriven på andra språk än mer i periferin. Utländsk poesi i Sverige värdesätts oftast mer som en kulturyttring av någon invandrargrupp eller som en del av det mångkulturella samhället, än för sitt litterära värde eller innehåll.
Skräp-poesi vill vara ett forum för översättning och spridning av samtida latinamerikansk poesi och uppmärksamma dess vitala utryck av realism, nyskapande och uppror. Vi har valt att börja med poesi skriven av kvinnor, då denna fortfarande är sällsynt i svensk översättning.
Våra urvalskriterier har varit enkla; att dikterna ska vara skrivna av kvinnor från Latinamerika födda efter 1960. Därefter har vi låtit oss styras av smak och kontaktnät. Antologin bör således läsas som en bunt samlade dikter daterade samtid och från Latinamerika, lika varierade som den verklighet de tillkommit i. Man finner en bredd variation vad gäller stil, form och teman. Alla vägar tycks möjliga och alla traditioner kan såväl motsägas som återskapas. I många dikter skymtas bilden av en kontinent i rörelse, ett våldsdrabbat folk och en vardag i nöd. Ett sökande efter en diskurs eller en egen identitet, vare sig det handlar om klass, kön – eller bara utifrån en perifer plats i världen.
Det finns de som menar att den latinamerikanska poesins plats i periferin är en förklaring till dess karisma. Förmågan att ta sig an klassiska och universella element såväl som mer platsbundna och vardagliga gör att mötet mellan det globala och det lokala blir mer rikt och komplext.
Små alternativa förlag som sprider icke-kommersiell litteratur är inget nytt. Men på senare år har ett originellt och mer djärvt fenomen uppstått i Latinamerika; de så kallade editoriales cartoneras (kartongförlag). Dessa kan förstås som en syntes av socialt engagemang och en vilja att frigöra sig från etablerade maktcentrum.
En cartonero samlar kartong från gatan och från soptunnor och säljer den till mellanhänder som i sin tur säljer kartongen till fabriker för pappersåtervinning. Miljontals människor, många av dem barn, överlever tack vare denna knappa inkomst från kartonghandeln i Latinamerikas storstäder.
Kartongförlagen har uppstått i kölvattnet av den ekonomiska kris som drabbade Latinamerika i början av 2000-talet. Kartongböckerna trycks i vanliga skrivare och kopieras i enkla kopieringsmaskiner. Omslagen tillverkas för hand av kartong köpt av cartoneros till ett högre pris än vad som vanligtvis betalas. Arbetet utförs i kooperativ, där cartoneros deltar i formgivning och tillverkning, ibland även i försäljning och distribution. Författarna som publiceras, – en del kända och prestigefyllda, andra unga och okända, – har upplåtit sina texter gratis.
Dessa förlag presenterar sig först och främst som sociala projekt. Man lyfter fram att cartoneros integreras i den formella arbetsmarknaden och får en ingång till kulturens värld. Men det är självklart också en markering mot det litterära etablissemanget. Det innebär en position av ekonomiskt och estetiskt oberoende, en utvidgning av marknaden och en så gott som obegränsad publikationsmöjlighet. Den ekonomiska risken är så liten att man vågar ge ut nya författare, okända på den lokala marknaden såväl som litteratur på minorititetsspråk som guaraní och portunhol.
Den här typen av publikationer har också stor betydelse för mötet och utbytet poeter emellan på kontinenten. Poesipublikationer i grannländer och lansering av unga okända författare, kompletteras ofta av poesifestivaler arrangerade av poeterna själva, med liten budget. I många fall blandas poesi med andra konstformer som video, musik och performance. Dessa expriment är viktiga för poesins fortlevnad och utveckling.
Bloggar och andra virtuella platser har också bidragit till en våg av erkännande, utbyte och stöd för spridning av poesi över kontinenten. En plattform för en latinamerikansk poesigemenskap som står utanför respektive lands officiella litteratur, oberoende av de kanoniserade poeterna och deras forum.
Vi har valt kartongmetoden som en del av ett sökande efter alternativa strategier för spridning av kultur. Självklart är det också ett upprop för att ta bättre tillvara på jordens resurser och ifrågasätta en överdriven konsumtion. Samtidigt är det en solidaritetshandling med den sociala innebörd som dessa publikationer har i Latinamerika.
Utgivningen av vår första antologi har liksom de projekt som inspirerat oss inte någon extern finansiär bakom sig. Vi räknar inte heller med större förtjänster än att vi kan fortsätta projektet.
I Malmö vill vi tacka Föreningen Pochas vänner, Imágenes del Sur/Bilder från Söder, Latinamerika i Fokus och i Buenos Aires Eloísa Cartonera för inspirationskraft. Och så poeterna förstås, som helt utan vinning har skickat sina texter. Stort tack!
Lalo Barrubia
Ulrika Selring Alba
VI:
